carina958

Jag har ju nämnt förut att det är något läskigt med Dalarna... allt händer ju där (det är som Belgien ungefär lika läskigt).
När jag nu vet detta hur kan jag då gå på ett råd som kommer från min mammas granne? (mamma bor i Dalarna).
Rådet löd: När det blir höst så tar du bara dina pelargoner med blommor och allt, slår bort jorden och knölar in alla i en plastkasse och lägger i mörkret i källaren! Jag skyller på att jag var trött på blommorna i höstas och ville ha vinter och jul, så bekväm och lat som jag är så ner med mina hundra år gamla pelargoner, mina stoltheter i en plastkasse i källaren!
Det sket sig ... Vem hade kunnat tro nåt annat.?

Saker vi grälar om hemma: Maken påstår att allt måste "bo" någonstans. Alla saker måste ha sitt hem, sin egen plats i livet, för då blir det aldrig stökigt! Om man ska köpa något måste man bestämma redan vid inköpet vad saken ska "bo" var den ska placeras.... Problemet när det kommer till våra saker är att livet för mig och dottern är lite orättvist på den punkten. Maken bor nämligen i ett slott och jag och dotterns trängs i en liten etta med kokvrå i princip.

Maken har till sitt förfogande, förutom huset ... ett tre-bilsgarage med extra förvaringsrum längst in, ett rum i källaren som han har fyllt med sin morfars gamla verktyg och motorcykeldelar (morfar har varit död i 20 år!) och inte nog med det. Han har dessutom sitt kontor som ligger i anslutning till huset (vi hade firman hemma förut) Det kontoret har två rum, kök, toalett, dusch, separat ingång, ja det är helt enkelt en egen liten lägenhet extra.

Jag har för förvaring av mina saker och till mina saker räknas hemmets alla resväskor, alla ytterkläder och skor till samtliga familjemedlemmar... EN KLÄDKAMMARE!! Som dessutom är den minsta i huset. Makens och dotterns är mycket större. Livet är hårt.

Man har en massa saker för sig... eller jag kan ju inte prata för alla, men en del iallafall.
Jag tog upp delar av mina skumma beteenden på lunchen häromdagen och det visade sig att många var som jag, det vill säga helt knäppa.
Jag kan till exempel aldrig ställa min väckarklocka på ojämt klockslag, ska jag upp 7:00 så ställer jag den på 6:58 eller 7:02. (nollan räknas som ingenting). Då kontrade en kille med att han inte kunde höja volymen på tv:n till ojämn volym. Måste vara 10, 12 eller 14.  Jag har en gata som jag bara kan gå uppför, inte nerför... då måste jag ta en annan väg. Jag sjunger aldrig innan jag ätit men om jag skulle göra det så räknas snus eller cigaretter som mat! Men någonstans tror jag det är lite nyttigt att ha knäppa grejer för sig. Det håller galenskapen på avstånd liksom. Så jag fortsätter.

Funderingar kring julen igen....
Jag jobbar ju på en bilverkstad, alla verkstäder med självaktning översvämmas av kalendrar från olika företag på lättklädda flickor,  men dessutom så för att hindra att det blir för mansgrisigt så har ombuden som levererar kalendrarna dessutom med sig en kalender med halvnakna pojkar, till tjejen på kontoret, det vill säga mig.
Problemet som jag ser det är att jag inte är bög! Jag gillar killar men jag vill ha dem manliga, men bilderna i dessa kalendrar som jag ¨får för att upprätthålla rättvisan är bilder på pojkar som plutar med läpparna, i konstiga ställningar och klädda i rosa tajta badbyxor, eller en liten hatt eller nåt annat fånigt. Jag vill ha hetromän i min kalender...

Lite funderingar såhär i juletider....
Vad är grejen med hyacinter? Jag anser att det är lukten/doften, och att det är enda anledningen till att vi pryder våra hem med dessa ganska tråkiga blommor kring jul. Men varför är det då så att det nästan är omöjligt att nuförtiden få tag på hyacinter som doftar? 90% av de vanliga hyacinter man köper på typ Ica är märkta med "svag doft" . Det är för allergikernas skull har jag fått förklarat för mig, men då kan väl dessa skita i hyacinterna och köpa en roligare blomma som håller längre och är finare? Amaryllis är ett hett tips...Och låta oss som vill ha hyacintdoft i våra hus hållas.

Jag ska klippa mig om en timme.
Förstår inte hur mitt hår är skapat egentligen för var jag än klipper mig, oavsett om det är värsta coola stället i stan eller den lilla kvartersfrisören så ser jag likadan ut i håret. Det är som om mitt hår bara går att få på ett sätt.
Jag tycker det är vansinnigt tråkigt med hår, jag blåser det varje morgon men det är inte tal om nån föning utan bara för att få håret torrt. Jag kammar mig efter det och sen är jag klar. När jag har varit på jobbet nån timme så åker skiten upp på huvudet i en tofs och så där har det alltid hållit på. Jag tror att det är en reaktion på att mormor var frisör i hundra år och skulle alltid hålla på med mitt hår när jag var liten, min mamma fixar håret cirka en timme varje morgon och dottern fixar och donar och byter färger och har oljor och cremer och sprayer som jag inte har en aning om vad man ska ha till.
Så då blir jag tvärtom. Men nu idag är det dags iallafall. Suck, jag kanske bara skulle raka av skiten.

Blev tvungen att hämta brorsans son på fritids i snöstormen och hade honom hängande på kontoret en timme.
Denna sexåring berättade för mig att han pratar flytande egyptiska och åker dit varje söndag för att hälsa på en kompis, hans mamma tjänar åtta miljoner om dagen på friskis och svettis om hon jobbar bra, men hon ger honom sju miljoner av dessa. Han har idag ínte varit på fritids utan han har varit i en kiosk hela dagen och köpt choklad för han hade två femtioöringar. När och var går gränsen för barn att säga vad som helst? Det är ju gulligt och så men hur länge får han hålla på och hitta på och alla bara nickar och håller med och skrattar? När går det från att vara gulliga fantasier till lögn?