Åka tunnelbana...
Jag åkte tunnelbana igår....
Det är någonting som jag verkligen har kommit ifrån, jag blir helt nojig på en överfylld tunnelbana.
I min värld känns det skitskumt att sitta jättenära en vilt främmande människa och glo dem rakt in i ansiktet och inte säga ett ord. Jag blir åksjuk om jag läser så jag blir tvungen att bara sitta och glo. Jag vet aldrig var jag ska titta och känner mig väldigt obekväm. Sen är det alla människor som pratar i mobiltelefon när de åker. Det stör mig inte, det är inte det, jag fattar bara inte. De flesta pratar med headset på huvudet också så de ser ut som fån som pratar rakt ut. Sitter de dessutom mittemot dig och pratar rakt ut så blir man ju sugen på att svara. Igår var det en tjej som hade verkliga problem med livet och de berättade hon rakt ut, så att alla kunde höra. Hon kände sig som en helt värdelös människa och hennes mamma var jättebesviken på henne och hon undrade varför hon överhuvudtaget levde. Och så sitter hon där mitt framför mig och ser ledsen ut och jag får inte trösta för det är meningen att jag inte ska höra, eller lyssna rättare sagt men det gör man ju.
Det är någonting som jag verkligen har kommit ifrån, jag blir helt nojig på en överfylld tunnelbana.
I min värld känns det skitskumt att sitta jättenära en vilt främmande människa och glo dem rakt in i ansiktet och inte säga ett ord. Jag blir åksjuk om jag läser så jag blir tvungen att bara sitta och glo. Jag vet aldrig var jag ska titta och känner mig väldigt obekväm. Sen är det alla människor som pratar i mobiltelefon när de åker. Det stör mig inte, det är inte det, jag fattar bara inte. De flesta pratar med headset på huvudet också så de ser ut som fån som pratar rakt ut. Sitter de dessutom mittemot dig och pratar rakt ut så blir man ju sugen på att svara. Igår var det en tjej som hade verkliga problem med livet och de berättade hon rakt ut, så att alla kunde höra. Hon kände sig som en helt värdelös människa och hennes mamma var jättebesviken på henne och hon undrade varför hon överhuvudtaget levde. Och så sitter hon där mitt framför mig och ser ledsen ut och jag får inte trösta för det är meningen att jag inte ska höra, eller lyssna rättare sagt men det gör man ju.
Kommentarer:
Postat av: surr
ändå har man ju typ börjat vänja sig med att folk kan stå i ett hörn å gapskratta för sig själva.. eller skälla ut någon.. det tog ett tag.. ett bra tag gick man omkring å trodde alla hade fått scitzofreni eller nåt..
Trackback